Efter regn kommer sol och sista dagen på BB...

På torsdagen fortsatte det att regna, mer och mer. När jag kom hem från skolan vid 17-tiden berättade familjen att det inte fanns något vattentryck i kranarna. Måtte det inte vara en ledning som sprungit läck?

Under kvällen blev regnet bara värre och värre. Vi var frusna och barnen ville värma sig med en dusch innan läggdags. Men det var lönlöst, det kom nästan inget vatten alls nu. Tur att vi inte var utan ström också, nu kunde vi som vanligt värma upp sovrummen, ett i taget med husets enda flyttbara element. Är alla frusna kan barnen somna i vår stora säng i Johans och mitt (och Melkers!) sovrum.

På kvällen avstod jag och David från vår rutinmässiga långpromenad, regnet vräkte ned. Hela natten regnade det och jag funderade på hur jag skulle kunna ta mig till sjukhuset. Och det med rätta, insåg jag senare. Det är lite som med vår första snö, det blir kaos, och all trafik har svårt att ta sig fram. De breda, mångfiliga gatorna har svårt att svälja allt vatten och i kanterna är det ganska djupt vatten som strömmar fram. Man får stå ett par meter ifrån gatan när man ska korsa vägen, annars blir man översköljd av allt vatten när bilarna far fram. På morgonen när jag korsade den första gatan försökte jag att undvika den djupa sjö av vatten på gatan, men det var omöjligt. Jag skulle verkligen ha behövt ha stövlar!

Jag kom fram till sjukhuset i tid, men det gjorde inte vår lärare. Vi fick snällt vänta på att hon skulle komma. Under tiden arbetade vi med vårt patientfall som ska presenteras på måndag. Tyvärr kommer jag och den bolivianska studenten inte att vara med och presentera fallet i skolan då jag startar min nya placering på Neo och hon har en annan lektion, men vi har varit med och arbetat med fallet efter praktiken. Denna gång har det varit ett bättre grupparbete.

Efter två timmar kom vår lärare, och då var det för sent att gå upp till BB. Tyvärr, min sista dag där gick helt bort! Istället satt vi på Fakulteten på sjukhuset och gick igenom lite uppgifter med vår lärare och därefter fick vi arbeta och diskutera kring vårt fall. Mycket etiska diskussioner kring fallet.

Patientfallet handlar om en ung flerbarnsmamma som kom till sjukhuset med sin nyfödda son. Kvinnan hade fött pojken hemma alldeles ensam och hon hade under graviditeten inte varit på en enda graviditetskontroll. En blyg, tyst kvinna med stor misstro till samhället och hela det chilenska systemet. Hon kom till sjukhuset på inrådan från hennes mamma för att barnet skulle kunna bli registrerat och för att hon mådde dålig då hon ådragit sig en infektion. Psykolog och socialarbetare har kopplats in men de tror inte på någon större framgång då kvinnan inte själv vill ta emot hjälpen. En fattig kvinna, med stor problematik runt sig, och som har svårt att ta sig upp ur sin fattigdom. Hon bor med alla sina barn tillsammans med sina föräldrar, bror och svägerska och har länge dolt att hon återigen var gravid. Det diskuterades länge kring varför hon ännu inte fått någon sterilisation, vilket redan stod antecknat att hon skulle få för flera år sedan när hon fick sitt tredje barn.

Jag upplever att sterilisering är mycket vanligare här i Chile och det är många patienter som berättar att de ska sterilisera sig direkt efter sin förlossning. Enligt vår lärare är det inte så vanligt. Men det är ändå någonting man pratar mycket om här. Både studenter och lärare frågar, ganska bryskt upplever jag, många patienter som finns på förlossningen om de tänker sterilisera sig efteråt. Det finns en särskild kommitté på sjukhuset som måste godkänna en sterilisering innan den får utföras. Det innebär att ofta måste patienten komma tillbaka till sjukhuset för att få den utförd efteråt. Har patienten varit ute i god tid innan sin förlossning så kan steriliseringen utföras i samband med ett kejsarsnitt. Vem vill tänka på att sterilisera sig när man är gravid, undrar jag? Men många av de unga barnmorskestudenterna verkar inte ha några problem med tänkesättet; "hon har ju redan flera barn!" säger de, "spelar väl ingen roll att hon är ung". Ja, det är lite skillnad hur man tänker och hur man agerar. Men jag har träffat ett flertal, i mitt tycke ganska unga patienter, som redan vid andra barnets födelse har bestämt sig för en sterilisering. Kanske har det att göra med att det är totalförbjudet att utföra abort, jag vet inte, eller så är det bara ett annat sätt att tänka på.

Efter regn kommer sol, eller kanske ska jag säga sommar. Under dagen klarnade det upp ordentligt och det blev sol och varmt igen. Hela familjen kom för att möta mig vid sjukhuset. Jag mötte dem utanför och gick sedan för att hämta Erika, min lärare vid förlossningen, som lovat att hjälpa familjen in. Det är vakter överallt på sjukhuset och man kommer inte in utan passerkort! Det är inte heller tillåtet att fotografera på området, så man måste hela tiden be om lov om man vill fota. Och akta sig så att inte vakterna ser!

Med Erikas hjälp fick hela familjen komma in, och vi åkte upp till 5:e våningen. 5:e våningen är en helt privat avdelning med många specialiteter. Där finns ett privat kafé, lite dyrare än i övriga huset, men också mer avskilt. Det är en fantastisk utsikt över staden och bergen därifrån.

Efter besöket åkte vi ner till de gamla delarna av Santiago. När vi kom fram var vi varma och törstiga så vi satte oss och tog en jos och en kaffe. Sedan åkte familjen bergbanan upp till Cerro San Cristobal. Jag vände och gick en härlig promenad i kvällssolen istället.

Sedan satte vi oss vid en bar utmed gatan, drack en öl och beställde in Completos till alla som ville ha. Två Completos kostade ca 13 kr. och en liter öl ungefär 15 kr. Papas Fritas, var det dyraste och kostade lite mer än 30 kr. för ett stort fat. En skön avslutning på en lång dag!

På kvällen när vi kom hem var vattnet tillbaka och jag kunde diska upp disken som blivit stående. Jag har under dagen fått höra att man i Santiago, vid sådana här oväder, tvingas stänga av vattnet ibland i många olika stadsdelar för att undvika att vattnet kontamineras. Även många skolor stängs på grund av ovädret. Nu när jag har sett vad vind, regn och rusk gör med staden förstår jag också att man agerar på det sättet, då många annars blir utsatta för fara. Den stora floden Mapocho som slingrar sig genom staden översvämmas dock inte, utan klarar stora mängder vatten. Men söderöver i Chile ställer oväder som det här till med stora problem och samhällen får svårt att klara översvämningarna.