Glass i stora lass - och lite mindre...

Efter fiskmiddagen idag hamnade vi på ett riktigt glassigt ställe. Den här glassen räckte till alla!

Glass är det gott om i Chile, och gott är det också. Kommer ni hit ska ni äta glass varje dag, det gör vi (nästan). Den första spanska fras barnen lärde sig var "Tres helados con vanillia, por favor".

Men vårt glassfrosseri startade med en skräckupplevelse. För barnen åtminstone.

Vad jag nu ska berätta utspelade sig allra första dagen i Chile.

Annandag påsk, och vi hade kommit fram till värmen, hittat vårt hus och blivit väl mottagna. Eftersom det var både söndag och annandag påsk var vi lite rädda att alla affärer skulle vara stängda. Men vi hittade ju en stor matvaruaffär ett stenkast från vårt hus. Som var öppen. Till 22.00. Varenda dag.

(Stickspår: Den enda dagen affären varit helt stängd var 1:a maj. Då stängde den till och med tidigare dagen innan. Så viktig är 1:a maj här, jämfört med annandag påsk i ett katolskt land... Slut stickspår.)

Nåväl, vi gick och handlade i hettan, slaka efter den långa resan. Inne i affären hittade vi ett litet café. Christin och jag kände att en kopp kaffe behövdes, och barnen kände lika mycket för varsin glass. Enkelt beslut...

Eftersom det var första dagen var vi osäkra på hur saker och ting egentligen fungerade i Chile. Förstår de engelska? Funkar Christins spanska? Beställer man vid disken eller bordet? Hur stor är en glass? Hur gör man egentligen?

Vi (eller snarare Christin) lyckades beställa två kaffe och tre glassar, men vi var inte helt säkra på vad vi skulle få. Så för att stämma i bäcken inpräntade vi i barnen att "Nu är vi i ett annat land. Då får man ta det som det kommer. Inget gnäll om ni inte gillar glassen nu".

Snart kom kaffet och glassen. Världens minsta glassportioner. Dessutom bara två. Men alla barn ställde snällt in sig på att dela på den lilla glass som fanns, även om de var lite långa i ansiktet.

(Det är lite svårt att se storleken på glassskålen, men det är en minimal kula. Koppen är strax över en fingerborg i storlek...)

Men snart klarnade det. Servitrisen kom med glassen. Barnens glass. Det visade sig att fingerborgarna var tillbehör till kaffet. Barnens glass var en rejält tilltagen kula.

Slutet gott, allting gott - speciellt glassen...

Efter detta lärde vi oss att en kula räcker långt, för man får alltid en gigantisk kula.

Men åter till dagens glass. När vi såg den på glassmenyn var vi ju tvungna att beställa den, och den var verkligen stor!