Fyra veckors förlossningspraktik och föreläsningar en la U

Nu har fyra veckor till passerat och jag har helt kommit av mig med att skriva på bloggen om mina upplevelser. Egentligen är det synd, då de första intrycken alltid är annorlunda än de intryck man får efter ett tag.

Det kändes lite motigt att behöva byta både lärare och studentgrupp när jag skulle starta upp förlossningspraktiken på Hospital Dr Luis Tisné Brousse.

Den första veckan började med en dag på universitetet, eller som alla säger, på U.

Man älskar förkortningar i Chile, på allt, och det är en enda djungel för en som har fullt upp med det spanska språket. Nu tycker jag att jag faktiskt förstår det mesta - kanske inte alla detaljer men i princip det mesta. Dock är det svårare att kunna förklara och uttrycka själv vad man tänker och tycker. Jag känner mellan varven att jag blir lite handikappad, framförallt om det är mycket känslor att uttycka eller om man blir lite stressad eller upprörd - då kör det ihop sig direkt och jag blir tyst istället. Att ta till engelskan i sådana lägen gör det nästan bara värre.

För att återgå till ämnet inleddes veckan med grupparbete, seminarium och föreläsning om förlossningsbollen. Praktikplatserna delades också ut och jag fick träffa min nya studentgrupp som bestod av två unga chilenska tjejer samt en jämngammal boliviansk utbytesstudent. Jag fick även träffa min nya lärare, Erika Carreño.

Redan innan hade jag kontrollerat upp att det var samma tunnelbanelinje till sjukhuset som vi normalt åker ifrån (Fransisco Bilbao). Därför hade jag jättesvårt att förstå varför jag skulle kliva av vid Plaza Egaña, några stationer härifrån för att sedan åka vidare till Las Torres som ligger på promenadavstånd från sjukhuset. En av de chilenska studenterna skulle möta upp mig vid Plaza Egaña och det var med en klump i magen för jag visste inte riktigt var och inte varför. Kvällen innan gick vi noga igenom tunnelbanekartorna och fortfarande förstod jag inte varför jag skulle kliva av knappt halvvägs. Det visade sig redan första morgonen att det gick två olika snabbtåg, röda resp. gröna turen som inte stannade på alla stationer och att jag mellan 06 och 09 inte kunde åka direkt till Las Torres från Fransisco Bilbao.

Enligt vår lärare skulle vi bara hospitera de första dagarna och inte ha någon direktkontakt med patienterna. Jag skulle dessutom, första tiden, få vara med chefen för förlossningen, Ana-Maria och ta emot patienterna på första mottagningen. Ana-Maria kunde både tyska och lite engelska så det skulle nog bra för mig att förstå henne, enligt min lärare.

Jag fick mycket riktigt träffa Ana-Maria första dagen men jag har fortfarande inte fått se den första mottagningsavdelningen. Redan första dagen var vi dessutom igång med patientarbete, dock alla fyra studenter med samma patient så jag undrade hur det skulle bli framöver.

När halva dagen hade gått blev vi visade den fina fakulteten precis brevid sjukhuset och där fick vi sitta och räkna matte och träna på att suturera. Jag kände mig ganska dum med matten och hade jättesvårt att förstå hur läraren menade. Själva matten var inte så svår att förstå men vad det var jag skulle räkna ut förstod jag inte. Matten tog jag med mig hem till Johan som med glädje tog sig an uppgiften med att vara personlig mattelärare åt mig. Tyvärr förstod inte han heller vad vi skulle räkna ut och jag tog dagen efter mod till mig och frågade och föreslog att jag skulle få med mig lite uppgifter hem att träna på. Några hemuppgifter blev det aldrig av, men ganska snart förstod jag iallafall vad läraren ville ha ut - och då märkte jag att de andra studenterna hade nästan svårare med matten än jag. Jag blev ombedd att inte svara så snabbt så de andra skulle få chansen. Lite matteuppgifter på plats och sedan har vi inte behövt träna mer på det.

Mitt första intryck av förlossningen var allt annat än kvinnor i förlossningsarbete. Första dagen var salen full av kvinnor som alla låg tysta och stilla i sina sängar.

Nu, efter att ha varit där några veckor har jag märkt att vissa kvinnor både hörs och syns, även här. Men det är inte som på en förlossningsavdelning i Sverige, precis.

På salen finns nio sängar för födande kvinnor samt två vilstolar, oftast för de kvinnor som väntar på ett snitt.

På första avdelningen, Pre-parto (för-förlossningen) befinner sig kvinnorna ända fram tills att det är dags att föda. De ska vara helt öppna och dags att krysta, då flyttas de, ibland i ilfart, till förlossningssalen som närmast liknar operationssalar.

Första gången jag var med på en förlossning trodde jag att det skulle bli ett snitt. Det såg ut så. Barnmorskan och eventuella assistenter klär sig helt sterilt, och patienten blir också noga insvept i sterila dukar. Pappan blir insläppt ganska sent och oftast precis innan barnet föds. Han är då sterilkädd på samma sätt som vid ett snitt hemma och har precis som alla vi andra både hårnät och munsskydd.

Precis i anslutning till pre-parto finns en väntssal för blivande pappor eller medföljare till den födande kvinnan. En medföljare till kvinnan har rätt att få information om den födande kvinnan varannan timme och vid vissa tider får de även möjlighet att komma in till kvinnan. Besökstiden är vanligtvis 10-20 minuter men ibland visas de in till kvinnan för bara några få minuter om läkarna uppenbarar sig och vill undersöka patienterna.

Allt bokförs mycket noga och dokumenteras i pappersjournalerna. Man har även ett datasystem på sjukhuset men det används i princip bara för att bokföra allt material man använder sig av. Allt förbrukningsmaterial, och då menar jag allt, skrivs upp på patientens nota.

Patienterna är indelade i olika sjukförsäkringssystem, Fonasa A till D.

Fonasa A betalar ingenting själva och för varje lägre Fonasa-klass betalar patienten mer själv. Tyvärr är det ju inte de rikaste som behöver betala mest utan det är ju såklart de fattigaste som betalar den största delen själv.

Vi ombeds att vara mycket försiktiga med förbrukningsmatrial, framförallt för de lägre klasserna. Det känns hemskt att behöva räkna hur många papperskräksskålar patienterna använder. Men även de handskar jag använder skrivs upp på patienten lika väl som antalet dropp, varje lite nål, trevägskran - ja, precis allt. Man slås verkligen av hur vi har det hemma och hur vi slösar i Sverige.

Inne på förlossningssalen är även barnmorskor från neonatalen närvarande för att ganska omedelbart efter barnets födelse ta hand om barnet.

Om barnet mår bra, får mamman ibland ha barnet hos sig några minuter men oftast blir det bara en snabb "besito" på en väl inlindad baby. Barnet får sedan i 1-2 h. efter födseln vara inne på en särskild övervakningssal främst för att kontrollera temperaturen. Under denna tid kommer även barnläkaren dit och undersöker barnet.

Mamma ligger två timmar efter förlossning på recuperación (recob.) för att återhämta sig. Ibland får hon in barnet till sig efter ungefär en timme och sedan blir hon inte separerad från sitt barn mera. Om det är frågan om ett kejsarsnitt blir mamman kvar på recob. i fyra timmar.

Därefter är det BB-avdelning för mamman och barnet, i snitt i två dagar. Pappan, syskon och närstående får hälsa på mellan kl 13-17 varje dag.

Sjukhuset är ett mycket modernt och fint sjukhus. Verkligen tjusigt. Mina tidigare kurskamrater sa att sjukhuset är så tjusigt att det gott och väl skulle kunna vara ett privat sjukhus, så fint är det.

Vi studenter har i tur och ordning fått ha hand om en förlossning var. Än så länge har det bara blivit två stycken för min del, med läraren precis vid min sida. Men då får man verkligen göra det mesta.

Jag har närvarat vid ett större antal förlossningar. Då får man hjälpa till med blodtryck, lyssna av fosterljud med mera. Sedan är man ju med och hjälper väldigt många fler kvinnor ända fram till förlossningsdags.

Här får 97% av alla patienter epiduralbedövning, inte alltid på initiativ från patienten. Dock måste patienten skriva under ett formulär innan bedövningen läggs, ibland i samband med smärtsamma värkar... När bedövningen lagts är kvinnorna helt sängbundna, inga stand-up edor här inte.

I själva förlossningssalen är det gynstol som gäller, och det går inte att välja alternativa förlossningsställningar. Gynstolen går dock att vinkla lite, och det gör man ibland.

Jag vet inte hur många procent av patienterna som episiotomeras, men jag har bara varit med en gång då detta inte har gjorts. Då var det en kvinna som hann få sitt barn i sängen, halvvägs på väg över till gynstolen (men det kanske blir en annan historia).

I princip alla patienter får ett snedklipp precis innan barnet kommer ut. Ibland klipps de flera gånger och det kan se ganska otäckt ut. Så det blir alltid mycket att suturera. Jag har ju inte så mycket erfarenhet av förlossningar mer än från mina två veckor på KS förlossningsavdelning men jag tror nästan att skadorna blir större på patienterna här.

Två stora grupper av patienter är ungdomar under 20 år samt kvinnor över 40 år. Självfallet finns det många däremellan också men dessa utmärker sig. Bara på detta sjukhus föder ca 600 kvinnor under 20 år barn per år. Och det märks, ibland tycks hela avdelningen fylld av tonåringar. De yngsta som jag träffat är 12 år, men på mödravården var det även 11-åringar. Ja, alldeles för tidigt. Man ser många unga mödrar på stan också.

Vi går ofta upp och träffar de nyblivna mödrarna på BB efteråt. Vår lärare Erika har varit noga med att vi ska få träffa de vi själva fått hjälpa till att förlösa, både på recuperaciónavdelningen, BB och neonatalen.

Den första lilla pojke (Tomasito) som jag hjälpte till att komma till världen föddes i vecka 30 och vägde 1880 gram. Vi har varit på neonatalen åtskilliga gånger för att höra ur han mår. Det har känts mycket bra att få se att allt är bra, både med mamman och barnet efteråt.

Många är intresserade av mig och vill veta vem jag är och var jag kommer ifrån. De flesta läkarna vet precis varifrån jag kommer när de tittar på min namnskylt med KI-loggan. Id-kortet hemifrån har varit riktigt bra att ha på sig här. Jag har inte fått någon namn- eller id-bricka från universitetet här som det sas.

Min lärare berättar gärna för alla på förlossingsalen om hur det är i Sverige på förlossningen. Att barnet får stanna hos mamman direkt, och att man väntar med att väga och mäta. Att pappan får vara med hela tiden och att man inte har någon speciell övervakning (attención imediata) av barn som mår bra.

Jag märker att min närvaro ibland lämnar avtryck på förlossningsrutinerna. Den siste lille pojke som jag var med och hjälpte till världen mådde mycket bra, jag lät efter tillåtelse från min lärare pappan klippa navelsträngen och mamman fick ha pojken hos sig ungefär 40 min. efter födelsen med undantag för ett kort tag på barnbordet. Man till och med släckte ned i taket för de nyblivna föräldraparets skull - det har jag inte varit med om varken förr eller senare och det var många ögon som var tårögda efteråt. Det känns väldigt roligt när det kan få vara så, och jag upplever att föräldrarna bryr sig mer om barnet efteråt än när de skiljs åt direkt.

Jag har varit med om ett hyfsat antal förlossningar, av mycket varierande slag. Vissa förlossningar har varit väldigt fina och bra medan andra har varit riktigt brutala och otäcka. Jag ska nog vänta lite med att berätta om alla förlossningar, men jag ska skriva lite mer vid ett annat tillfälle för det finns så mycket att berätta.

Nu ska jag inte skriva mer för denna gång. Hoppas att det är någon som orkat igenom detta hästpass.