Cerro San Cristóbal, take 2

På lördagen återvände vi till Cerro San Cristóbal, denna gång med Christin också.

Planen var att utforska djurparken. Vi tog oss därför till andra ändan av berget, via tunnelbanestationen Baquedano.

På vägen till bergets fot passerade vi en mängd stånd där det såldes lite smått och gott i hantverksväg.

Sedan kom vi fram till början på bergbanan. Mycket kommers var det här också, fast mer turistigt (eller åtminstone mindre lockande).

Eftersom djurparken ligger halvvägs upp på berget, på bergssluttningen, tänkte vi ta bergbanan upp. Vi skippade toppturen denna dag, utan en enkel biljett upp till zooingången fick det bli.

Christin var lite tveksam, men följde med. När väl bergbanan kom klev vi upp i trappan som ledde på till kabinen, och klev på. Då blev Christin blek. Riktigt blek. "Nej, det här går inte", sa hon med darrig röst och gick på minst lika darriga ben tillbaka ned för trappan. Vad göra? Äsch, vi forsätter upp nu när vi köpt biljett. Vi gav Christin inträdesbiljetten till djurparken och hoppades att hon skulle ta sig upp till fots. "Jag ska försöka", sa Christin. "Annars syns vi här nere senare" sa vi och sedan åkte bergbanan.

En stund senare klev merparten av familjen av i övre delen av djurparken. Vad gör vi nu? Ett par Chilenska kontantkort till våra mobiler kanske inte hade varit så dumt. Nu hade vi inte ens med någon telefon.

Vi tog oss nedför den slingrande serpentinväg som zoot (zooet?) låg utmed. Lite giraffer, zebror och många andra djur. Längst ned vid elefanterna låg den lägre ingången. Ingen Christin. VAr hon på väg upp, eller hade hon stannat där nere? Vägen upp till fots var också mycket besvärlig för höjdrädda... Vi väntade och kikade både uppåt och nedåt. Nej, hon var nog kvar där nere.

Precis när vi tänkte gå ut ur djurparken och ta oss ned tillbaka fick vi syn på Christin. Som kom gående uppifrån! Åter traskade vi hela vägen upp igen för att tillsammans se vad djurparken hade att erbjuda. Motion fick vi i alla fall.

En stor fågelvoljär låg på bergssluttningen. Man kunde gå in i den och vi gick på en gångbro högt uppe i luften. Christin följde inte med.

Längst upp hittade vi vita tigrar. En stor och två små.

Sedan var det bara att vända tillbaka nedåt. Vi gick förbi djuren, kikade lite mer på dem och kom till slut tillbaka ned på plan mark.

På vägen till tunnelbanan gick vi in på en gård full av restauranger och butiker. Här var det skönt att sätta sig ned. Alla var trötta, och Melker hade somnat i famnen. Vi tog varsin dricka, och beställde en portion "japanska köttbullar i pasta" med sex bitar. Fascinerande nog kom det in fyra tallrikar till den utan att vi bad om det. Så alla smakade med god aptit.